Ingen sömn, kräktes förut vet inte vad det beror på om det är pga min antibiotika eller om det är min ångest som härjar.

Jag känner mig ledsen, förvirrad, tankspridd och har svårt att andas och slappna av.

Det är så mycket jag måste fixa, men som jag inte fixar faktiskt. Har kännt konstiga saker kring min familj som jag längtar så mycket efter samt ett ouppklarat livsskede med min bror som jag måste ta tag i men jag känner mig oerhört pressad att stå tillsvars just nu.Jag vet att han är otrroligt besviken och arg och jag vet att jag verkligen har bettet mig illa mot honom men vad skall jag göra. Själv har jag inte mått bra på flera flera år.

Till och från känner jag att jag inte är värd att ligga bredvid min sambo som jag sårade så oförlåtligt för ett halv år sedan, alla hemska saker börjar komma upp nu och det känns bara förjävla jobbigt. Borde lagt in mig för längesedan på psyk men det är väl dn där konstiga stoltheten som ligger där och pyr. Orkar jag äns ta tag i dett ännu en gång?  

I bland önskar jag någonstans innerst inne att det tog slut då när det nästan var över, men det gjorde inte det.

Usch mår verkligen så himla dåligt NU.

Någon som känner igen sig i det jag berättar?

Det började när jag var 15 år, kommer ihåg dessa förkrossande ord som fick mig in i detta.

Vi präglas av alla dessa smala modeller, kändisar och alla bloggar där ute i samhället, media samt folk i var omgivning.

Jag har vuxit upp i en trygg kärnfamilj som gett mig kärlek och existens, men vad hjälper det mig när jag nu sitter där jag sitter.

Jag började sträva efter att se smal och snygg, men det fick sitt pris. Här sitter jag 12 år senare och fortfarande strävar efter det där perfekta, rädslan att bli fet, gammal och ful, med samma som då.

För ca 7 månader sedan gick det så långt att jag tog mitt första smakprov av amfetamin för att bli smal. Min kropp tog övertaget och jag var beredd att dö för att bli smal.